Så fick Stockholm kranvatten
Idag har vi svårt att föreställa oss förhållandena i en snabbt växande stad under 1800-talet. Stockholm var omgivet av vatten, som mer och mer smutsades ner av avfall från gator, hushåll och hantverkerier. Vid bryggorna tvättade man och tog på samma ställe vatten till hushållen.
Sitt dricksvatten hämtade man helst i någon brunn, men i dess närhet låg ofta latrinupplag och offentliga avträden.
3 700 döda i kolera
År 1834 inträffade den första och också svåraste koleraepidemin i Stockholm. Sommaren var torr, brunnarna sinade och vatten till matlagning fick hämtas i sjön. Allmänna pumpar sattes upp vid stränderna, men i flera fall låg platserna nära avloppsdiken och latriner.
Att vattnets kvalitet var dålig på flera av dessa platser påpekades från flera håll, men man gjorde däremot inte någon koppling mellan orent vatten och smittan som spreds i staden, eftersom man inte ens visste att det fanns bakterier.
Koleran skördade 3 700 offer i en stad som då bestod av runt 80 000 invånare.
Även i Stockholm väcktes tanken på en allmän vattenledning. Det fanns dock ett starkt motstånd i staden mot att bygga vattenverk och vattenledning. Många ansåg att det var ytterst onödigt.
Leijonanckers förslag
Wilhelm Leijonancker, lärare i praktisk byggnadskonst vid Högre Artilleriläroverket, fick uppdraget att ta fram ett förslag på vattenförsörjning till Stockholm. I juni 1853 överlämnade han sitt förslag med ritningar på hela systemet omfattande rörnät, pumpar, filter, bassänger och reservoarer
Den bästa platsen för ett vattenverk bedömde han vara den inre delen av Årstaviken vid Skanstull. Han hade även gjort en kalkyl på driftkostnaderna och ett utkast till stadens första vattentaxa.
Protester och byråkrati
Trots det väl genomarbetade förslaget var det inte bara att sätta igång och bygga. En kommitté fick i uppdrag att nagelfara Leijonanckers förslag.
När detta var gjort fattades under 1855 beslutet att ledningen skulle byggas, men motståndet i staden mot en vattenledning var fortfarande starkt och protesterna lät inte dröja. Beslutet överklagades ända upp till kungen, men klagomålen avslogs.
Huvudledningen i det ursprungliga rörnätet gick från Årstaviken, i Götgatan, över Slussen, i Stora Nygatan, Myntgatan och Slottskajen, över Norrbro och till Gustav Adolfs torg, där den förgrenade sig till dels Regeringsgatan, dels Drottninggatan.
Kunglig invigning
Efter tre år var alla arbeten i den första etappen klara och man hade byggt ett maskinhus med ”filtreringsapparat” vid Skanstull, en vattenreservoar och ett närmare 30 km långt ledningsnät.
Vattenverket invigdes den 27 april 1861 av konung Karl XV. Ceremonin började vid vattenreservoaren som var tom på vatten och upplyst av marschaller. Därefter satte sig gästerna i vagnarna och körde ner till verket ”där inte minst de stora pumpmaskinernas jämna och lugna gång väckte stor beundran”.
Ett stort steg mot en modern stad
Den 1 juli fick så stockholmarna äntligen tillgång till vatten från ledningen genom allmänna så kallade vattenkastare där de kunde hämta vatten. Och därmed hade Stockholm tagit ett stort steg mot att bli en modern stad.
