En stad med vattenledning

Att hämta vatten från de allmänna tappställena var utan kostnad, men man kunde såklart även välja att koppla sin fastighet till ledningsnätet.

När vattenledningen byggdes undersöktes fastighetsägarnas intresse av att ansluta sig till ledningen, men man fick inte många svar. Vid 1861 års utgång hade ändå 80 hus med 2500 rum anslutits. Det var betydligt fler än vad man hade räknat med och intresset steg mycket snabbt.

Flera fastighetsägare utanför det område där staden lagt vattenledningar hade till och med på egen bekostnad dragit fram ledningar till sina hus.

Ledningsnätet växer

Ledningssystemet grenade ut sig allt eftersom, till exempel drogs den första ledningen till Kungsholmen 1866. Kungsholmen var då en fattig och förhållandevis lantlig del av Stockholm och dess invånare hade varit särskilt skeptiska till bygget av en vattenledning.

10 år efter invigningen hade ledningsnätet hunnit bli nära 80 km. Nätet fortsatte att växa i snabb takt och vid 1880-talets slut var längden drygt 150 km och antalet servisledningar 5 000 stycken.

Hygien och hälsa

I och med tillgången till vatten ökade såklart användandet kraftigt. Stockholmarnas hygien och hälsa förbättrades också.

Redan året efter vattenverkets tillkomst började man se en förbättring av hygienen i staden: ”Vår huvudstad har under den förgångna sommaren hållit sig ovanligt frisk och sund”, tyckte sig en tidning kunna konstatera.

Det här var precis vad man hade hoppats på. När Leijonancker la fram sitt ursprungliga förslag var ett av hans främsta argument för en vattenledning att den skulle förbättra möjligheterna för personlig hygien och åstadkomma nödvändiga förbättringar i de sanitära förhållandena.

Vattenkvalitet

Sundhetsnämnden gick dessutom ut och uppmanade stockholmarna att sluta använda brunnarna och istället helt förlita sig till vattenledningsvattnet.

När nämnden i mitten av 1860-talet gjorde undersökningar av de 27 allmänna brunnar som staden fortfarande tillhandahöll kunde de konstatera att vattnets kvalitet inte var tillräcklig. Vattnet innehöll alldeles för mycket organiska ämnen och man kunde också se att vatten från brunnar nära till exempel kyrkogårdar och pissoarer inte var tjänligt. Vattnet från ledningen rekommenderades därför.

Moderna bekvämligheter

De kommande decennierna blev vattnet mer och mer självklart för stockholmarna och förbrukningen ökade stadigt. Vattenledningarna drogs in i nybyggda hyreskaserner, först till trappuppgångarna och sedan ända in i köken.

Med det nya seklet började också badrum och vattenklosetter långsamt slå igenom i bättre bostadsområden. Kring mitten av 1900-talet hade vattenklosetten hunnit bli allmän.

Vattenförbrukning

Fram till 1970-talets början ökade vattenförbrukningen per person så gott som oavbrutet, kraftigast då nya ”moderna bekvämligheter” blev till självklarheter vid nybyggen.

På 1940-talet var vattenförbrukningen cirka 350 liter per person för att på 1970-talet närma sig 500 liter. På 1970-talet uppskattade man att vid nästa sekelskifte skulle den totala förbrukningen, inklusive den industriella och allmänna förbrukningen, vara omkring 800 liter per person och dygn.

Den här trenden bröts dock och idag använder en stockholmare i snitt 140 liter vatten varje dag. Vi badar, tvättar, diskar och använder vattnet på olika sätt i vår vardag. Och självklart njuter vi ofta av ett glas med gott och friskt kranvatten!