Hämtning av latrinkärl skedde efter ”budning”; den budande uppgav namn, adress och avträdesnummer. Arbetet med latriner hade låg status och det praktiska arbetet utfördes av  kvinnliga tukthusfångar, så kallade ”skitbärarkärringar” eller ”pudrettdamer”. Pudrett var en blandning av latrin och sorterat avfall som såldes som gödsel.

År 1849 köpte Stockholms stad ögruppen Fjäderholmarna för att ha som omlastningsplats för latrinavfall. Nybrokajen och Stadsgården var uppsamlingsställen och därifrån transporterades latrinkärlen till Fjäderholmarna på pråmar. När isen låg avstannade verksamheten vilket resulterade i en ansamling av latrin vid kajerna på våren. En del av avfallet skeppades vidare från Fjäderholmarna till egendomar i skärgården för att användas som gödsel. Redan efter nio år fick man sluta med verksamheten på Fjäderholmarna. Det luktade illa när öarna passerades och klagomålen var många.

Vid denna tid var Stockholm en av Europas osundaste städer. Dödligheten var mycket hög, både jämfört med landsbygden och med andra europeiska storstäder. Varje år drabbades Stockholm av koleraepidemier. Ingen visste exakt vad som orsakade koleran, bara att det hängde ihop med hygienen. Dödligheten sjönk emellertid direkt när Skanstullsverket, Stockholms första vattenverk, invigdes år 1861 samt när renhållningsverket kom igång år 1859. Hälsovårdsmyndigheterna i Stockholm räknade 1894 åter med en ny koleraepidemi men epidemin uteblev, mycket tack vare långsamfiltrerat dricksvatten och ordnad sop- och latrinhämtning.