Ett avloppsreningsverk blir flera
Vattensituationen i Stockholm i början av 1900-talet kan beskrivas med ett ord; katastrofal. Man började planera och bygga Stockholms första avloppsreningsverk. Det skulle ta hand om vatten från de stora nybyggnadsområdena i västerort och delar av Bromma.
Ett verk blir flera
1934 stod det första reningsverket färdigt. Brommabornas vatten togs om hand och renades lätt.
Det äldsta verk som fortfarande är i drift är Åkeshovsanläggningen som också stod färdigt 1934. Det har byggts ut och till i flera omgångar och 1966 kompletterade man verket i Åkeshov med ett systerverk i Nockeby. De båda verken kopplades samman och processen fick löpa genom båda verken. Detta är vad vi idag kallar för Bromma reningsverk.
Utveckling av Bromma reningsverk
Den biologiska delen i Bromma reningsverk byggdes ut med ett nytt luftningssystem och nya eftersedimenteringsbassänger i början av 1980-talet. Det har även installerats sandfilter som slutsteg för att klara kraven på fosforrening. 1989 blev Saltsjötunneln klar. Denna tunnel leder det renade avloppsvattnet från Brommaverket till Solna värmeanläggning och därifrån vidare i bergtunnel, under staden för att släppa ut vattnet i höjd med Kastellholmen. Det gör att Östra Mälaren helt befrias från avloppsvatten.
Nytt stort verk byggs i berg under brinnande krig
Med mer än 70 år på nacken ståtar Henriksdals reningsverk på gränsen mellan Stockholm och Nacka. Verket som är helt insprängt i berg tar emot avlopp från 8 kommuner och står nu inför sin allra största ombyggnad för att stå redo att ta emot avloppsvatten från framtidens stockholmare.
Under samma period som man byggde verken i Bromma beslutades att ett stort reningsverk som skulle tjäna innerstaden och de södra delarna skulle byggas. Man bestämde platsen till Henriksdal, insprängt i berget.
Tanken var från början att verket skulle ha legat längre åt Hammarby kanalen till, i närheten av mynningen mot Saltsjön. Opinionen mot detta var stark då man var oroligt för att verksamheten i Saltsjökvarn skulle ta skada. Eller i alla fall var man från kvarnens ledning oroliga att folk skulle tro att mjölets kvalitet påverkades av dess närhet till avloppsreningsverket.
1941, mitt under brinnande krig invigdes Henriksdals reningsverk på gränsen mellan Stockholm och Nacka. Byggt för att ta emot avloppsvatten från cirka 500 000 personer och en vattenmängd på strax under 150 000 m3 per dygn. Det visade sig snart vara lite knappt tilltaget och redan 1953 byggdes verket ut till dubbel kapacitet. Den tredje utbyggnaden av Henriksdal (1963-1970) försåg verket med biologisk rening.
En fjärde utbyggnad genomfördes under mitten av 90-talet för att verket skulle klara av de nya strängare kraven på kväverening. Det gjordes bland annat genom att man fördjupade luftningsbassängerna från 5 till 12 meter. Det infördes även ett slutfiltreringssteg och man försåg också verket med ny kraftförsörjning och en gasmotoranläggning.
Idag tar Henriksdals reningsverk emot avloppsvatten från Stockholm, Huddinge och ytterligare 6 grannkommuner. Verket, som fyllt 70 år, har åldrats med behag men har under årens lopp fått ett antal ansiktslyftningar.
Reningsverken – en självklar del av samhället
Stockholm växer och områden som tidigare betraktades som avsides ligger idag avsevärt närmare centrum. Detta medför att verksamheter som inte är anpassade för tätbebyggda områden ska samsas med bostadshus, köpcentra och skolor. Från början låg avloppsreningsverken långt bortom bebyggelsen men har idag blivit en självklar del av samhället.
Att bli av med resterna inget nytt problem
Att bli av med slammet är ett problem som är ständigt aktuellt. Idag används slammet från både Bromma och Henriksdal som jordförbättringsmedel på åkermark.
Men slamhanteringen och dess problematik är långt ifrån ett nytt fenomen. 1887 erbjöds stockholmarna genom annonser att köpa ett gödningsmedel vid namn Folkguano. Det sades vara "hastigt och kraftigt verkande". Namnet hade man tagit från fåglars avföring som kallas för guano och kan användas som högeffektiv gödsel.
Ett annat gödselmedel som framställts av latrin är pudrett. Namnet kommer från det franska ordet poudre som betyder stoft. Inledningsvis torkades och maldes latrinen till ett fint pulver som kallades för Parispudrett. Framställningen var för besvärlig så produktionen lades ner. Men i mitten av 1800-talet tog tillverkningen fart igen. Den nya metoden var att blanda latrinen med osläckt kalk, torvmull, sågspån, aska, köksavfall och djurspillning.
När Lövsta sopstation byggdes 1889 forslades stadens latrintunnor dit i järnvägsvagnar för att bland annat förädlas till pudrett.
