Till sidans huvudinnehåll

Sophantering under 1900-talet

Vid sidan av latrinet fanns förstås andra sopor som behövde tas om hand. Från Södra-, Norra- och Östra inlastningsstationen i Stockholm transporterades soporna (och under en period även latrinet) till Lövsta mottagningsstation.

På sopstationens område bodde i slutet av 1800-talet även 2 000 grisar. Aktiebolaget Särimner hade nämligen grisuppfödning på platsen. Grisarna livnärde sig på att böka fram matrester bland soporna. Tyvärr fick de i sig en hel del onyttigheter också, vilket, i kombination med kyla och angrepp från råttor, gjorde att grisarna dog i stora mängder.

År 1901, då grisuppfödningen hade upphört, beslöt Stockholms stad att soporna på Lövsta skulle brännas. Man började bygga en sopförbränningsanläggning som togs i bruk 1907. Här fanns en generator för egen elförsörjning till verket. Anläggningen klarade som mest att bränna 160 ton sopor per dag. Denna kapacitet visade sig snart inte vara tillräcklig och man blev tvungen att bränna sopor i det fria eller tippa dem i en vik av Mälaren som fanns intill anläggningen. Bara 1931 tippade man 80 000 ton sopor i Mälaren.

Tidig sopsortering

Redan 1907 infördes i Stockholm en tidig form av sopsortering av Drätselsnämnden. Hushållsavfallet skulle delas upp i gödselsopor (matrester, aska, blommor, frukter med mera) och skräpsopor (papper, lump, plåt, glas, porslin med mera). Hushållsavfallets tvådelning avskaffades 1927.

På Lövsta sopstation började man omkring år 1910 även att sortera sopor. Längs transportbandet som förde soporna från järnvägsvagnarna till förbränningsugnarna stod arbetare som plockade ut det som ansågs vara värdefullt, till exempel papper, lump, järn och glas.

Redan 1923 började man planera för ytterligare en förbränningsanläggning eftersom kapaciteten i den första var långt ifrån tillräcklig. Först övervägdes en placering närmare Stockholm men 1936 beslöt stadsfullmäktige att förlägga den till Lövsta. Invigningen ägde rum 1938 och industribyggnaden ritades av arkitekt Holger Blom i en distinkt funktionalistisk stil.

Fortfarande in på 1960-talet fanns en stor soptipp på Lövsta. Under 1950- och 1960-talen påverkade tidsandans slit- och slängmentalitet synen på soporna. Återvinningen hamnade i skymundan och sopvolymerna ökade. Lövstaanläggningens kapacitet blev än en gång otillräcklig. Soporna, även olja och annat farligt avfall, förbrändes i provisoriska tältugnar på deponin. Tältugnarna fick tas ur drift 1968 eftersom de, inte överraskande, utgjorde en sanitär olägenhet. Lösningen denna gång blev en ny förbränningsanläggning i Högdalen, Högdalenverket, som uppfördes under åren 1966 till 1970 efter ritningar av arkitekt Anders Berg. 1979 anslöts Högdalenverket till fjärrvärmenätet.

Lövsta lades ner 1986. Numera är den tidigare Mälarviken helt igenfylld och en ny strandlinje har skapats. Den gamla tippen är en gräsbevuxen kulle och på platsen för verket finns idag återvinningscentralen ÅVC Lövsta. På platsen för Lövsta pudrettstation ligger idag ett båtvarv.

Senast uppdaterad: 2021-10-15

Läs mer om...

Renhållningen börjar regleras

Det var först i mitten av 1800-talet som renhållningen började organiseras på riktigt. 1859 grundades nämligen Stockholms renhållningsverk och verket tog över ansvaret för latrinhämtningen.

Lövsta - stadens mottagningsstation för latrin och sopor

År 1885 köpte staden ett område i Lövsta väster om Stockholm för att bygga en mottagningsstation för latrin och sopor.

Sophantering under 1900-talet

Vid sidan av latrinet fanns förstås andra sopor som behövde tas om hand. Från Södra-, Norra- och Östra inlastningsstationen i Stockholm transporterades soporna (och under en period även latrinet) till Lövsta mottagningsstation.

Paradigmskifte på 1970-talet

På 1970-talet kom ett paradigmskifte i synen på avfall. Återvinningsfrågan aktualiserades och bland annat byggdes under decenniet åter en sorteringsanläggning på Lövsta.

Se alla artiklar inom det här ämnet