Till sidans huvudinnehåll

Ett mörkt kapitel i vår historia

Från 1800-talet och framåt var torrdass det vanligaste. De fanns både i husen, men också på offentliga platser.

Pudrettkärringar och budare

Dessa dass behövde tömmas och tunnorna hämtades oftast nattetid av så kallade pudrettkärringar.

Det var ett skamligt och ett riktigt äckligt yrke och oftast var det kvinnor på glid som hade jobbet. Dassen låg ofta på vinden i husen i stan och alltså skulle tunnorna bäras ner för trapporna. För att hålla modet uppe hade damerna ofta stärkt sig både en och två gånger på vägen. Färden med tunnorna blev ofta vinglig och det var inte ovanligt att de snubblade med tunnorna och allt rann ut!

anslag.jpg

I Aftonbladet, 1853, var det en skribent som beklagade sig över det hela "... att dessa ofta i förvägen mindre nyktra personer under utförande av sitt åliggande bliva ännu rusigare och att man således får se dem med sin tunna ragla framåt gatorna...".

1859 beslutades att staden skulle ta över hela hanteringen med renhållning. Också de så kallade budkontoren som hade hand om och administrerade avföringshanteringen hamnade under stadens paraply. "Budare" blev det vanligaste namnet på dem som kom och tömde dassen och nu bestod yrkeskåren mest av män.

Avloppet täppte till sjöar

Allt man ville bli av med hälldes ut på gatorna. Ja, så såg det ut en gång. Med tiden kom skvalbänkar och mer ordnade avlopp, men allt rann fortfarande ut i sjöar och vattendrag.

I rännstenar har avloppsvatten skvalat sedan lång tid men under 1800-talets första del började man anlägga så kallade skvaldiken. Det var en sorts djupa diken som gick i vissa av de större gatorna. Man hade börjat med att försöka leda undan smutsen, bort till närmaste vattendrag.

Skvalbänken.jpg

En av de större skvalbänkarna gick i Drottninggatan (ungefär vid nuvarande Olof Palmes gata). Skvalbänken i Drottninggatan ledde vattnet vidare ut i Klara sjö. I många skrifter och böcker från tiden kan man läsa om stanken som uppstod varma och torra sommardagar!

Sjön Fatburen på Södermalm (vid nuvarande Medborgarplatsen) och Brunnsviken vid Haga hade till en början bra vatten. Men allt eftersom avloppsvatten leddes dit blev vattnet till en tjock sörja och stanken värre och värre. Fatburen fylldes därför igen 1858. Även Brunnsviken började likna ett avloppsdike.

För att förbättra kvaliteten på vattnet sprängdes 1863 en kanal, kallad Ålkistan, och genom den skapade man på nytt en förbindelse till Östersjön. Under senare delen av 1800-talet hade staden försetts med några få avloppstrummor. Bland annat mynnade en ut i Strömmen och en i Klara sjö.

Fina kvarter med smutsig historia

De lokala vattendragen blev alltmer förorenade av allt som tömdes där.

Packartorgsviken_1814.jpg

Ett sådant vattendrag var Träsket som var en före detta insjö som slammat igen och blivit så grund att den bildat ett träsk. Sjön låg mellan nuvarande Jarlaplan och Eriksbergsplan, längs med Birger Jarlsgatan. Svårt att tänka sig idag att de fina kvarteren kring Birger Jarlsgatan hörde till Stockholms värst ansedda platser!

Katthavet ett dubbelbottnat namn

I Packaretorgsviken, kallat Katthavet i folkmun, tömdes allt möjligt avfall och många katter dränktes där. Träskets vatten rann till Nybroviken, via Rännilen och den mynnade ut i Katthavet vid nuvarande Berzelii Park (där kvaartersnamnet idag är just Katthavet). Men varför kallades det Katthavet? Jo, dels för de döda katter ofta låg och flöt där, dels för att katt är ett gammalt ord för gyttjig vattensamling, och en förklaring till namnet.

Att föreställa sig detta svunna smutstiga Stockholm är idag ganska svårt när man en sommardag blickar ut över Stockholms rena vatten. Rena vatten som det ligger långsiktig planering och hårt arbete bakom.

Senast uppdaterad: 2021-10-15

Läs mer om...

Ett mörkt kapitel i vår historia

Från 1800-talet och framåt var torrdass det vanligaste. De fanns både i husen, men också på offentliga platser.

Avloppsledningar och så småningom reningsverk

När stockholmarna 1861 välsignades med en allmän vattenledning började man även planera för att avleda avloppsvattnet. En första avloppsplan för Stockholm lades fram redan 1866, alltså bara fem år efter invigningen av Skanstullsverket. Men ännu skulle det dröja många år innan det blev någon ordning på avloppsvattnet.

Ett verk blir flera

Vattensituationen i Stockholm i början av 1900-talet kan beskrivas med ett ord; katastrofal. Man började planera och bygga Stockholms första avloppsreningsverk. Det skulle ta hand om vatten från de stora nybyggnadsområdena i västerort och delar av Bromma.

Se alla artiklar inom det här ämnet