En första avloppsplan för Stockholm lades fram redan 1866, alltså bara fem år efter invigningen av Skanstullsverket. Men ännu skulle det dröja många år innan det blev någon ordning på avloppsvattnet.
Fader till det första förslaget till avloppsplan var samme man som infört vattenrening och vattenledning i Stockholm, Wilhelm Leijonancker.
Leijonancker, som var en noggrann man, ansåg att avgränsningen för uppdraget var för snäv. Han lade därför fram ett förslag till avloppslösning för hela Norrmalm och Ladugårdslandet. Men de beslutande i Stockholm var inte redo att ta på sig ytterligare en så stor kostnad som ett avloppssystem skulle innebära. Stadsfullmäktige uppskattade förslagets förtjänster, men rekommenderade att förslaget skulle läggas i malpåse!
Problemet med avloppet från Rännilen ner till Nybroplan stod man fortfarande inför och ett par år senare började man trots allt att bygga en del av Leijonanckers föreslagna lösning med avloppstrummor.
Omkring sekelskiftet 1900 var Stockholm en stad med ca 300 000 invånare. Det fanns avloppsledningar lagda i den bebyggda delen av staden och de leddes ner mot närmaste vattendrag. Under de första åren med vattenledningsvatten var det förbjudet att använda det för wc-spolning och det fanns till och med krav på att man skulle ha en speciell septiktank installerad för att ta hand om avloppsvattnet. Det gjorde att expansionen av wc gick väldigt långsamt.
Omkring 1895 var det bara ett 40-tal hus i Stockholm som hade wc installerat. Första av alla lär villan Täcka Udden på Djurgården ha varit. 1909 lättade man på restriktionerna för vattenklosetterna och användandet ökade, men det sista torrdasset försvann först på 70-talet!
När vattenklosetterna blivit vanliga och det orenade vattnet släpptes ut i närmaste sjö utan någon som helst rening dröjde det inte lång tid innan vattnet var så förorenat att det var direkt hälsovådligt.
En ny avloppsplan framtagen av C J Gimberg, chef för gatuavdelningen, lades fram 1909. I planen fanns väldigt visionära idéer.
Man framhöll till exempel att det var bra om alla utlopp förbereddes för framtida rening av kloakvattnet!
Dessvärre lyssnade stadens ansvariga inte till den visionäre Gimberg utan till dåtidens store avloppsexpert professor Klas Sondén (även kallad Dyng-Klas) som menade på att det skulle dröja lång tid innan Stockholm hade blivit så tätbefolkat att det skulle bli något problem med föroreningarna. Det var ett uttalande som han senare fick ta tillbaka. Det dröjde visserligen 20 år, men då ansåg samme professor att det var "ofrånkomligt att rena kloakvattnet från simmande orenlighet och slam".
Tidigare hade man haft ett flertal utsläpp, men då vattentoaletter blev vanligare och i och med de mer samlade avloppen fick man problem med stora utsläpp på ett fåtal platser. Stanken lär sommartid ha varit näst intill outhärdlig. Dessutom syntes det väldigt tydligt var utsläppen skedde i och med att det mesta låg och flöt på ytan!
1927 hade det gått så långt så att den populära simtävlingen Strömsimningen genomfördes för sista gången. Man kunde från tävlingsledningens sida inte längre garantera simmarnas hälsa. Inte långt därefter stängdes Strömbadet och badförbud infördes i Riddarfjärden. Ett badförbud som höll i sig fram till 1976.
Staden hade på allvar fått upp ögonen för problemet och 1928 fick Gatukontoret i uppdrag att göra något åt den svåra vattenföroreningen. Redovisningen kom 1930 och kallades för Avloppsbibeln (egentligen Förslag till anordningar för rening av avloppsvatten i Stockholm). Utredningen utgick från de inre delarna av staden och de då bebyggda delarna av de södra förorterna. Att ta ett helhetsgrepp hade vi idag sannolikt sett som en självklarhet.
Den stora avloppsbibeln omfattade byggande av anordningar för rening av avloppsvatten, pumpar samt delar från 1909 års plan. Största delarna av innehållet i avloppsbibeln genomfördes och ett Stockholm med en avloppshantering värd namnet började ta form.
Vattensituationen i Stockholm i början av 1900-talet kan beskrivas med ett ord; katastrofal.
Man började planera och bygga Stockholms första avloppsreningsverk. Det skulle ta hand om vatten från de stora nybyggnadsområdena i västerort och delar av Bromma.
Det äldsta verk som fortfarande är i drift är Åkeshovsanläggningen som också stod färdigt 1934. Det har byggts ut och till i flera omgångar och 1966 kompletterade man verket i Åkeshov med ett systerverk i Nockeby. De båda verken kopplades samman och processen fick löpa genom båda verken. Detta är vad vi idag kallar för Bromma reningsverk.
Den biologiska delen i Bromma reningsverk byggdes ut med ett nytt luftningssystem och nya eftersedimenteringsbassänger i början av 1980-talet. Det har även installerats sandfilter som slutsteg för att klara kraven på fosforrening. 1989 blev Saltsjötunneln klar. Denna tunnel leder det renade avloppsvattnet från Brommaverket till Solna värmeanläggning och därifrån vidare i bergtunnel, under staden för att släppa ut vattnet i höjd med Kastellholmen. Det gör att Östra Mälaren helt befrias från avloppsvatten.
Under samma period som man byggde verken i Bromma beslutades att ett stort reningsverk som skulle tjäna innerstaden och de södra delarna skulle byggas. Man bestämde platsen till Henriksdal, insprängt i berget.
Tanken var från början att verket skulle ha legat längre åt Hammarby kanalen till, i närheten av mynningen mot Saltsjön. Opinionen mot detta var stark då man var oroligt för att verksamheten i Saltsjökvarn skulle ta skada. Eller i alla fall var man från kvarnens ledning oroliga att folk skulle tro att mjölets kvalitet påverkades av dess närhet till avloppsreningsverket.
1941, mitt under brinnande krig invigdes Henriksdals reningsverk på gränsen mellan Stockholm och Nacka. Byggt för att ta emot avloppsvatten från cirka 500 000 personer och en vattenmängd på strax under 150 000 m3 per dygn. Det visade sig snart vara lite knappt tilltaget och redan 1953 byggdes verket ut till dubbel kapacitet. Den tredje utbyggnaden av Henriksdal (1963-1970) försåg verket med biologisk rening.
En fjärde utbyggnad genomfördes under mitten av 90-talet för att verket skulle klara av de nya strängare kraven på kväverening. Det gjordes bland annat genom att man fördjupade luftningsbassängerna från 5 till 12 meter. Det infördes även ett slutfiltreringssteg och man försåg också verket med ny kraftförsörjning och en gasmotoranläggning.
Idag tar Henriksdals reningsverk emot avloppsvatten från Stockholm, Huddinge och ytterligare 6 grannkommuner. Verket, som fyllt 70 år, har åldrats med behag men har under årens lopp fått ett antal ansiktslyftningar.
Stockholm växer och områden som tidigare betraktades som avsides ligger idag avsevärt närmare centrum. Detta medför att verksamheter som inte är anpassade för tätbebyggda områden ska samsas med bostadshus, köpcentra och skolor. Från början låg avloppsreningsverken långt bortom bebyggelsen men har idag blivit en självklar del av samhället.
